Att höra sin lillsyster säga:
Jag måste nog sluta äta sånt där som gör mig tjock!
Och att se hennes ögon när man försöker säga till henne
att man inte kan äta macka och sånt varje dag när man
kommer hem från skolan, eller att man måste äta mindre av allt hela tiden.
Det gör fruktansvärt ont i ett systers hjärta. Det lovar jag er!
Hon är för fan 10 år, och när det här har kommit ner till den åldern,
då har det gått för långt, alldeles för långt.
Varför ska man inte bara kunna få vara som man är i det här samhället?
Alla människor är lika mycket värda,
(eller?)det är klart man presterar olika,
men man gör ändå oftast det bästa man kan,
och det är de som är värdefullt!

Jag klarar inte ens av att prata om det,
det gör mig bara fustrerad, arg och ledsen.
Klart man måste må bra och ha en bra hälsa!
Men när min syster inte trivs med sig själv,
och man ser den där känslan bakom dem där ögonen,
antagligen för saker hon hört och sett, då gör det ont!

Jag fick ett brev av henne idag
när jag satt vid datan och var lite irriterad:

Till syrran
Jag tycker du är dum,
men ändå snäll.
Pusspuss kram Elin P

Det är väl det som kallas syskon kärlek,
för innerst inne vill man aldrig något illa.



För mig är du bäst, precis som du är!

JAG ÄLSKAR DIG