Springturen igår kan vara det bästa jag gjort på länge.
Underbart att vara frisk igen. Hoppas det håller i sig nu!
Tråkigt med knäna bara när det är hårt underlag. Men men.
Sen fick jag träffa min favorit Valle. Jag saknar han!  :')
Lilla gulle vovven. Jag blev nog lika glad som han över
att se varandra.


Att vakna upp bredvid en människa som gör att hela ens dagar är fyllda av glädje, det kan vara det bästa som finns. En människa som man vet att man kan luta sig mot och bara känna en trygghet. Kanske utan att säga ett ord, eller kanske bara med etr leende, där man ser att glädjen finns inombords. Den här känslan går inte att beskriva med ord! Men jag vet att det är bra.

Så länge jag är glad, är det rätt. Jag har trots allt lärt mig mycket det senaste halvåret, och att gå runt att må dåligt för att vara rädd att förlora tryggheten, det tänker jag aldrig göra om. Känns det inte rätt, så har man tusen andra som bryr sig, och jag vet att om jag står på egna ben och går min egna väg, då klarar jag mig bäst!
Det här kan bli hur bra som helst.

♥