Vem hade trott att det skulle sluta såhär?
Inte jag iallafall.
Jag älskar mitt liv.

Det enda jobbiga är, saknad!
Ett liv som ständigt är fylld med saknad.
Av både familj, pojkvän och vänner!
En saknad av människor som lever,
men som ändå är flera mil bort.
Människor som inte lever,
och som aldrig kommer komma tillbaka.
Den saknaden man aldrig kommer ifrån.
Den är värst!

Men jag är nöjd, vad mer kan jag begära än såhär?
Jag har världens bästa familj,
jag har en underbar pojkvän och
jag har vänner, till allt!

Jag lever livet och tar dagarna som dem kommer!
Det går inte att göra annat...
Man kan inte göra alla nöjda,
och jag räcker till, till det jag behöver.
Till det som jag tycker är viktigast.

Ni som är viktiga i mitt liv,
ni vet vilka ni är,
ta åt er!

För jag älskar er...
och jag är grymt tacksam för att ni finns!

PUSSS