Det gör ont i mig, sådär ont i bröstet.
Nästan så att jag börjar bli rädd.
För när det gör ont att andas borde det vara någonting som är fel.
Men vem bryr sig egentligen? Jag är inte den som klagar direkt!

Idag känner jag mer för att klaga än vad jag brukar göra.
Jag känner bara att jag vill vara med mina vänner,
skratta och ha kul! Men det känns som att dom
är lite för långt borta just nu för att vara hos.
Lördag, det blir bäst.
Ni är viktigast för mig!

Jag behöver en bekräftelse för att kunna leva,
den bekräftelsen som bara vissa människor kan ge mig,
den som försvinner ju längre tiden går,
även om man står kvar på samma ställe.
Jag vill inte behöva ha bekräftelse egentligen.
Men det är jag, och jag går inte att ändra på!

Lars är tusen mil ute i skogen (lite överdrivet kanske, men..).
Utan mat, utan allt, utan mig.
Ja, jag saknar han!!
Även om jag behöver vara hemma mer än någonsin förr.

Slut klagat för idag!
Efter några ord, går jag vidare, mycket enklare.
Det är bra nu.

Ett jävla långt inlägg, jobbigt att läsa kanske..
Men jag behövde det just nu!

En vän på chatten fick mig just att le,
mitt i det här helvetet.. :)
Tack!